Solens Barn

11.03.2021

Ur "Munskänken" nr 8, 2009

Inledning

Denna artikel handlar om vinegendomar i en landsdel i Italien, där det enligt min uppfattning produceras ett av världens främsta viner - Barolon. Men framför allt handlar den om fem unga arvtagare till små och stora och flera mycket kända "Barolo-egendomar" i Langhe, Piemonte, nordvästra Italien. Jag har träffat dessa ungdomar i olika perioder och fashinerats av deras målmedevetenhet och deras enormt fina resultat. De förvaltar ett arv och en lång tradition. Familjen och familjetraditionen betyder enormt mycket. De känner en stark lojalitet mot dessa. Samtidigt gör de innovationer hela tiden. Moderniserar och förbättrar. De är bättre utbildade än tidigare generationer. Nästan alla har studerat "oenologi" på universitetsnivå. Som Federico Scarzello uttrycker det:

  • "Jag arbetar som min far och farfar, men ändå annorlunda. Dom gjorde en massa operationer bara för att det var tradition. Jag gör samma saker, men jag vet vad jag gör och varför jag måste göra det. Och jag är medveten om det i varje steg."

Själv är jag ju tacksam för att de valde att producera viner av världsklass i stället för att bli rockartister eller något annat kul. Men jag måste ändå fråga mig om de aldrig känt panikångest inför uppgiften att ta över generationers arbete och resultat? Har de aldrig känt lusten att sälja av och göra revolt mot pappa? Flytta "downtown"? Vi pratar om en av världens dyraste vinmarker, så tryggheten skulle onekligen finnas där om de sålde.

Och köparna skulle stå på kö. Det finns i stort sett ingen mark till salu, vilket illustreras av skrönan(?) om den kände Angelo Gaja, som skickade en check in blanco till en vinbonde och bad denne fylla i vad han ville ha för den mark Gaja var intresserad av.

Mitt eget mat- och senare vinintresse började när jag som värnpliktig fick utbilda mig till kock. Jag tog jag uppgiften på stort allvar. Dessutom hade jag träffat en kompis som gått Hasselbackens restaurangskola och före lumpen jobbade på Svenska Amerikalinjens båtar till USA. Han försökte hela tiden locka mig över dit. I marinens kock-skola drömde vi om att bli internationellt erkända kockar, tjäna massa pengar och öppna krog i New York.

Samtidigt fick jag besked om att jag kommit in på Handelshögskolan i Lund (den hette så då) och min far var mäkta stolt. Detta symboliserade hela hans drömvärld. Att säga till honom att jag skulle emigrera som kock, vore som att säga att jag skulle "spela piano på en bordell".

Sen dog min far plötsligt. Och jag kände att jag inte kunde svika honom om Lund. Dessutom lockade studentstaden, då, nästan lika mycket som New York.

Men jag har aldrig kunnat släppa tanken. What if....?

Senare i mitt liv som företagskonsult fick jag emellertid chansen att laga mat med "Tv-kockar" på de kund-event vi hade och verkligen utbilda mig i vin och mat på Munskänkarnas kurser och provningar och på Restaurangakademien i en sommelier-utbildning.
Så bakgrunden till mitt intresse för denna nya generation är tvåfaldig som ni kanske förstår.

Jag har ställt mig många frågor sen jag först träffade dessa ungdomar vid ett antal tillfällen under de senaste åren och under april fick jag tillfälle att möta dem i längre intervjuer. Det är grunden för denna artikel. Fokus ligger mer på dem som personer och mindre om hur deras viner doftar och smakar. Men ni ska veta att jag talar om toppskiktet bland Barolo- och Barbera-producenter.

...

Personerna och deras drivkrafter

Alla är uppfostrade i vingården, men bara tre för att redan i unga år ta över, antingen av tidigt eget intresse eller av pliktkänsla och vördnad inför traditionen och "Barolon". Fast egentligen är det väl en kombination av flera faktorer. Det gäller Roberto Conterno, äldst av de intervjuade och sen många år etablerad världsstjärna inom sitt gebit. Roberto och två syskon delade studier och arbete i vingården, men det var bara Roberto som bestämde sig för att ta över gården. Syskonen valde andra yrken. Alla är inte predestinerade att föra "arvet" vidare.


Man har andra intressen och annan fallenhet eller så har man helt enkelt olika uppfattningar om hur Barolon ska framställas. Vi ser en klar skiljelinje mellan traditionalister och de mer moderna framställningarna med kortare macerationstid och lagring på franska barriques i stället för på stora jättefat (botti).
Intressant är kanske att notera att även hans farbror Aldo valde att gå sin egen väg. Han köpte ny mark och är idag också mycket välkänd, men med en modern stil av Barolo. Roberto tog över på full tid under 1988, endast 20 år gammal, efter att inskolats av både far och farfar parallellt med high-school studier i oenologi. Roberto Conterno har 14 hektar vinmark i Serralunga, Monforte sen tidigare fyra generationer och har just avslutat köpet av ytterligare 3 hektar i samma område.
Han driver nu vingården med några medhjälpare. Deras mytomspunna Barolo Riserva Monfortino, som vinifieras endast vid toppår och med på förhand utvalda druvor. Den kräver i genomsnitt 7 års lagring på 50 hl "botti"och är sannolikt den mest erkända barolon av den traditionella stilen. Tidigare kunde Monfortino lagras i 20 år innan den var "mogen". Den första Monfortino´n tappades redan 1920 (möjligen 1912).


Roberto Conterno är en passionerad och erkänt skicklig vinmakare med kontakter över hela världen - helt hängiven den ultra-traditionella stilen av Barolo utan kompromisser. Hans viner säljs till hälften på hemmamarknaden och en fjärdedel till USA. Sen får vi andra dela på resten.
- " Vi strävar inte efter ek som ger vinet tanniner. De ska enbart komma från druvorna själva".Jag frågar honom om han aldrig drömt om alternativa yrken eller känt någon tvekan över att anta utmaningen att utveckla en av världens mest kända viner vidare in i 2000-talet. Han svarar att han aldrig känt tvekan, men visst har han drömmar.
-"But my dreams I keep for myself", ler han och avslöjar att han inte gärna vill bli för privat.


forts...


En annan ung traditionalist är Roberto Massolino, som driver vingården Massolino i fjärde generation tillsammans med sin bror Franco. Båda är oenologer och trivs storartat med samarbetet. Den mest berömda Barolon är Vigna Rionda från vinmarken med samma namn i Serralunga.

Det är Roberto jag intervjuar. För honom har det varit en del av uppfostran att att ta över från tidigare generationer. Man har ju alltid ett val, säger han, men om du mött min far skulle säkert förstå att det inte hade varit lätt att dra sig ur.

- "Vi kommer från generationer av vinbönder. Vi är lyckligt lottade som har kvar jorden. Många i Toscana sålde till stora företag, som bara ville investera pengar.
Idag kan man nästan inte få tag på mark om man vill starta eget. Vi tillhör familjer som värnar jorden. Och som gör vin av passionerat intresse. Som kan ta hand om vingården själva. Dessutom får vi åka världen runt och promota våra viner om vi vill. Det är ett jobb i 360 grader."

Jag frågar om det finns någon prisindikation på marken i Serralunga. Man pratar inte gärna om markens värde. Det är mycket sällsynt med försäljningar, men det finns indikationer på att priset ligger på flera hundra tusen Euro per hektar.

Roberto ska snart gifta sig med vår enda kvinnliga deltagare, Sara Vezza, som är "modernist" och driver Josetta Saffirio i Monforte, där man alltså lagrar på franska barriques i stället för det jättestora ekfaten. Undrar stilla vilken inriktning deras kommande generation ska välja?

Sara valde att gå tillbaka till modershuset efter universitetsstudier och jobb på reklambyrå. Hon valde också att ta upp och modernisera vineriet efter att modern Josetta Saffirio en period återgått till familjetraditionen att enbart leverera druvor med god kvalitet till andra.- "Att sitta i ett kontorsrum med luftkonditioneringens konstgjorda ljud och total avsaknad av dofter och ljus kändes fel. Inte ens10.000 Euro i månaden skulle få mig dit igen. Hellre släpa tolv timmar om dan i vingården och få möjlighet att göra de bästa vinerna", säger Sara på ett mycket övertygande sätt. Men jag måste ändå borra lite till. Vad var det för fel på reklambyrån? Fanns det ingenting annat som lockade?-"Och vad gäller alternativa karriärer, som du frågar om, så är vi redan rockstars i våra egna vingårdar. Vi åker runt världen och möter våra fans. Men det är här på jorden - på vår egen jord - som vi är hemma. Jag är mer skärrad, när jag ska marknadsföra våra viner i USA, än när jag ska ta viktiga beslut kring när vi ska skörda eller hur mina viner ska lagras. De senare besluten är en så naturlig del av vårt liv. Att stå inför en massa nya människor är annorlunda. Det är lite jobbigt, men samtidigt min belöning." 


En annan som återgått till familjegården och investerat mycket i ett vineri är Lorenzo Alutto, som först valde studier som filmkritiker och flera internationella jobb utanför vingården innan han insåg att rötterna var för starka och längtan till jorden blev för stor. Fadern hade en av bästa vinmarkerna i Barbaresco och sålde sina druvor till det kända kooperativet där.

Jag har mött Lorenzo vid flera tillfällen under de senaste åren. Då har han inte varit speciellt intresserad av föräldragården. Nu har han helt släppt "den andra världen" och bestämt sig för att investera bortåt en halv miljon Euro i en liten, men supermodern vinanläggning på egendomen.


-"Ok, jag kunde sålt all mark och blivit vad som helst...Eller stannat på stranden hela dan. Men för mig är det inte pengar. Jag vill bara inte dricka viner som luktar ek. Jag vet vad jag vill ha ut av den bästa vinmarken i Barbaresco. Min far tog fram de bästa druvorna. Det är 99% av jobbet med en bra Barbaresco. Och nu vill jag göra min egen Barbaresco", säger Lorenzo.

Han pekar på sin nyligen framtagna presentation och citerar vad han skrivit om sina förfäder:- " (I have).. fine mentors, master vinegrovers, custodians of the art of slowness that turns a young virulent nebbiolo into an aristocratic Barbaresco.

"Se själv......Här är den vackraste platsen på jorden", säger han och slår ut med armarna över terassen. Han är rätt utpumpad efter att ha jobbat 13 timmar och vi har just börjat vårt samtal.
Jag tittar ut från terrassen i den tidiga kvällen. Det är verkligen magiskt. Även om det inte är så frodigt så här i slutet av april, så ser vi böljande stora kullar med vinmark och vackra gårdar. Mitt i dalen nedanför går en liten rälsbuss, som trafikerar sträckan Alba-Asti, ca 5 mil.
Byn Barbaresco ligger på 1.5 km avstånd med ett par en-stjärniga restauranger, men saknar hotell. Därför bor vi gärna på vingårdarna.


- "Här bland kullarna i Langhe är mitt liv. Det var inte ett svårt beslut att ta. Jag hade inget arv eller krav på mig att jag måste överträffa pappas vin som Conterno och Massolino antagligen hade - utan bara en stor, stor utmaning att göra något nytt," fortsätter han.

Lorenzo upptäckte först efter faderns död och vid "återvändandet" hur skön och enkel pappans filosofi var:

- "Do a little job - but do it the best you can."


Jag frågar honom hur han skiljer sig från sin far.-" Jag är ung och full av vitalitet och känsla för nyskapande. Kanske mer risktagande. Min far tog aldrig det sista steget att producera sitt eget vin. Men det blev min dröm till slut. Mitt livs utmaning," säger han.Sen lyckades slumpen föra samman honom med Dante Scaglione - en av Langhes skickligaste vinmakare, som just lämnat arbetet hos Bruno Giacosa för att verka mer som konsult. Lorenzo hittade sannolikt en ny fadersgestalt, som gillade hans viner och vin-filosofi - att inte tillföra för mycket ek och kemikalier. Tillsammans har de nu producerat en första årgång som släpps 2010 av Barbaresco Rabaja. Vi smakar direkt från "botti".-" Känner du vinets själ? En själ som avspeglar alla olika stadier i arbetet. 99% av jobbet görs i vingården. Men du måste också vara med i vineriet hela tiden. Laborera så lite som möjligt bara för att få ett fruktigare vin. Försök få fram de egenskaper som marken och vingårdsläget ger. Lägg ner din egen själ i jobbet i alla faser. Gör uppoffringar. Din belöning får du när folk upptäcker detta i ditt vin".

Jag nickar instämmande. Visst känner man själen?


Slutligen i kvintetten unga arvtagare i Piemonte är den mycket lovande Federico Scarzello som redan som 3-åring lyckades få i sig en bra Barolo och blev på så sätt uppslukad av vin. Under många år följde han sin far och farfar i vingården i Barolo. För honom fanns aldrig något alternativ. Vinmarken och vinifieringen har alltid varit hans stora intresse.


Efter att han tagit över det totala ansvaret för de 5 hektaren topp-cru i Barolo och producerar som mest exklusivt Barolo Vigna Merenda som exempelvis 2004 fick 95 p av en amerikansk journalist och bloggare. Scarzello är på uppgång och produktionen är liten, så det gäller att passa på innan denna stjärna blir för exklusiv. Nu i april kunde vi dricka en flaska av denna mycket bra årgång på den nyöppnade krogen Rossobarolo i Barolo by för sympatiska 40 Euro.
Redan på high-shool (oenologi-inriktning), där han gick tillsammans med Sara Vezza, bildade han med några andra kamrater en hobbyvinklubb med syfte att göra Barolo Spumante. Det finns en lång tradition av att göra vin enligt champagnemetoden (methodo classico) i området. Efter en del experimenterande, så har kamratgänget nu fått igång en produktion, lovvärd bubbel-nebbiolo med bortåt 10.000 flaskor på årsbasis. Krogarna är de främsta kunderna och de är mycket positiva.
(Själv provade jag en drycken med lite blandade känslor.)

Federico Scarzello arbetar ensam och mycket självständigt. Han är liksom de övriga intervjuade oerhört fixerad vid vinmarken och de växtförutsättningar marken och läget ger.

Han är också lite av en chansare. Han berättar stolt, medan modern uppgivet skakar på huvudet, att han alltid väljer att vänta in i det sista med skörden. Det har hänt att han sänt hem skördefolket. De kan säkert avvakta ett par dagar, men inte vädermakterna. Senast vid den dystra årgången 2002 slog sena hagelstormar ut hela skördar hos kollegor i området.

Terroir i Langhe.

Federico Scarzello sympatiserar för övrigt helt med den definition av begreppet "terroir" som Ulf Sjödin, Master of Wine, framlagt (Munskänken 2009:2) i så motto att "terroir är en känsla av ursprung som tar sig uttryck i doft och smak och därmed blir möjlig att urskilja för en tränad provare". De variabler kring en växtplats, som inte kan kännas i glaset är inte intressanta, alltså.  

Vi pratar mycket om terroir i denna bemärkelse och Federico gör långa utläggningar om terroirens betydelse i de olika delarna av Barolo - inte minst beroende av hur de olika lagren av lera formats för miljontals år sen.

Och om vi tar det hela i stora svep....
Det är en stor skillnad mellan jordmånen i Barolo - la Morra-området plus en del av Castiglione Falletto å ena sidan, där man finner en mer organisk typ av lera jämfört med områdena runt Serralunga/Monforte plus en annan del av Castiglione Falletto, vilka har typisk mineralkaraktär.

I glaset märker vi skillnad på de mer kraftiga viner, som kommer från mineralrika jordar som Conterno och Massolino har, jämfört med de mer mjuka och eleganta viner som kommer från de med organisk karaktär i jorden. (Obs att elegant inte är liktydigt med tunn; min komm..)


forts...


-" Nebbiolo är mycket reaktiv på sammansättningen av jorden - hur de olika sedimenten strukturerats genom årmiljoner. Sedimenten av olika typer av lera, fossiler m m har rört sig och de olika delarna bildar jordmånen i Piemontes alla olika kullar. Sen är det ju mycket viktigt hur marken ligger i förhållande till solexponeringen, vindförhållanden (som kan hjälpa till att torka upp efter regnet) och vilken fuktighet jorden kan behålla. Tricket är att förstå de olika arealernas komposition, förutsättningar och dess läge och möta detta i vineriet. Men jag hävdar att 99% av mitt vin görs i vingården. Basta!," säger Federico Scarzello och ser nästan arg ut. Men jag tvivlar inte.

Det är mot denna bakgrund inte så konstigt att topplägena är extremt dyra och svåra att få tag på. Alla kullar i denna del av Piemonte är kartlagda in i minsta detalj, vad gäller solexposition och jordmån. Ja till och med ner på enskilda plättar har man katalogiserat och namngivit marken. Våra prestige-barolos och de från Barbaresco är nästan alltid namngivna med vinmarken druvorna kommer ifrån - Rionda, Cannobi, Merenda, Parafada, Rabaja osv. Vackert klingande namn, men de talar också om för de insatta, vilken kvalitet man kan vänta sig av vinet.

  • -" We watch carefully - but do nothing".


Kanske kan det stämma. Roberto Conterno säger exempelvis att hans Monfortino inte har någon temperatur-reglering under jäsningsprocessen. Men visst sliter han och de andra i varje steg för att hitta den optimala kvaliteten. Det är ingen som tvivlar. Det bekräftas så bra av den unge "mästaren":- 

  • "För oss är det ett sätt att leva; en naturlig process att ständigt jobba med kompromisslös kvalitet. Och även om vi öppnar en flaska som är 50 år gammal ska den vara rätt perfekt och av hög kvalitet. Det är vårt testamente över att det vi gör kan bestå genom åren".


Lite historia för att pröva några tankar om framtida utveckling

Det ligger något motsägelsefullt i innovationer, nytänk och expansion kontra traditionsbundenhet och småskalighet. En del av hela "Barolo-myten" är ju att den ska framställas som generation efter generation har gjort, när erfarenheter och hemligheter gått i arv.

Det ligger också en klar begränsning i att expandera egendomen, om man nu har den ambitionen, eftersom marken är så dyr och att det i stort inte finns något till salu.


En tredje begränsning ligger i att flera av de unga vill göra hela jobbet själv. Det missar man om egendomen blir för stor och svårhanterlig. Det är bara skördearbetet, som man gärna överlåter till andra - men under sträng kontroll och klara direktiv.
Sedan flera år tillbaka använder man sig av planerade insatser av gästarbetare, medan det på pappas och farfars tid kom stora hoper av grannfolk och släktingar till skörden.
-"Det var en jättelik bygemenskap där alla hjälpte varann", berättar Federico Scarzello, och själv kom jag att tänka på slåttern i Strindbergs Hemsöborna och på mina tidiga somrar på bondgård.

Samtidigt sker innovationer och expansion kontinuerligt på både mikro- och makro-nivån.

Vi som följt eller läst om utvecklingen av Barolon kan se tillbaka på den första modernist-vågen på 1960-talet. Till följd av att priserna var dåliga, måste man helt enkelt snabba på framställningsprocessen, utan att tulla på kvaliteten. Renato Ratti i la Morra var föregångare och kartlade inte bara vinmarkerna efter kvalitet, han förkortade också macerationstiden och lät jäsningen ske på ståltank. Lagringstiden kortades också, (mindre storlek på "botti" och en jämförelsevis längre flasklagring), så att man fick en snabbare väg ut på marknaden. Vinerna blev fruktigare.

Angelo Gaja i Barbaresco gick ännu längre i kvalitetstänk (grön skörd) och startade även det som kom att bli den andra modernistvågen med den så omtalade lagringen på små fat (barriques). Många producenter följde efter och den moderna Barolon föddes på 1980-talet, som mycket riktades in på den internationella smaken med ökad fruktighet och tillgängligare tanniner. Lite senare uppfann man "rotofermentorn", som är en vågrätt, stående macerationstank, vilken med hög initialtemperatur kan få ut mer färg, aromer och smak på mycket kort tid och dessutom undgå en del tanniner (max 10 dagar, enligt Arne Ronold m fl, Italiens vin, Vigmostad Björke förlag 2003, Norge).

De nya vinerna fick stor framgång på marknaden tack vare kompletterande stora marknadsföringsinsatser.  

Ser vi till de intervjuade, som jag här kallar Solens barn, så är de mycket nöjda med de inriktningar de valt. Samtliga är överens om att slaget står i vinmarken. Ett utomordentligt druvmaterial är förutsättningen för vin i den högsta ligan. Conterno och Massolino är klara "traditionalister", vilka ständigt förändrar, utan att göra avkall på de viktigaste stegen i den tradition man uppfostats.

Och det är det för de tre andra också. De är kanske lite mer "både-och" i sitt tänkande och lite mer öppna för experiment. Där möter vi den klara kärleken till marken och traditionen, men samtidigt har ett par av dem investerat mycket i nya källare med ny teknik, som gör att inslaget av modernism blir tydligt. Vad kan vi då vänta oss av Solens barn om vi möter dem om några år?

Det som slår mig mest är den höga utbildningsnivån och den säkerhet man känner i att inte bara veta vad man gör, utan också varför man gör det. Föräldrar och tidigare generationer överförde vad de alltid har gjort, men dessa ungdomar har en skolning som gör att de vågar ifrågasätta för att förstå. De stänger inte i sig i källaren. De skapar nätverk. Flera känner varandra genom skolorna. Roberto Conterno står ju i en klass för sig med sitt världsrykte och är kanske inte så beroende av externa kontakter. Men om vi ser till de andra och mycket yngre kollegorna, så är jag övertygad om att de kommer att göra sitt yttersta för att utveckla en redan förstklassig produkt. Dessutom tycker de om att marknadsföra sina viner själva.
Löftet till tidigare generationer har infriats. De älskar sitt jobb. De är framgångsrika och sannolikt mycket rika. Men det senare talar man aldrig om.

" We are the rockstars of our own vineyards"...

Curt Avermark